I januari genomförde Konsumentföreningen Stockholm en telefonintervju där vi frågade 500 slumpvis utvalda medlemmar om deras kunskaper kring kommunal konsumentvägledning. Både vad gällde deras kännedom om, men också behovet av konsumentvägledning.

Sedan tidigare vet vi att Stockholms län är en mörk fläck när det gäller konsumentvägledning i kommunerna. Hela 11 av 26 kommuner saknar helt konsumentvägledning och totalt är det 400 000 människor som berörs. I flera kommuner och stadsdelar får konsumentvägledarna allt mindre resurser och kommunerna tycks anse att verksamheten har låg prioritet.

Resultatet av Konsumentföreningen Stockholm enkät måste ses som ett misslyckande för kommunerna. Tre av tio personer tror inte att de har kommunal konsumentvägledning trots att de har det. Tre av tio har inte hört talas om kommunal konsumentvägledning. Sju av tio vet inte om den egna kommunen har konsumentvägledning. Åtta av tio upplever att de inte har något behov av konsumentvägledning. Sex procent uppger att de kontaktat den kommunala konsumentvägledningen.

Den generella samhällsutvecklingen ger konsumenterna ett ökat behov av konsumentvägledning. Vi tvingas idag att fatta allt fler beslut om telefoni, el, pension, mobiltelefoner, datorer och andra nya tekniska ting osv. Den avreglerade marknaden och de nya tekniska landvinningarna kräver allt mer kunskap av oss. I EU:s gränslösa värld ökar också behovet av konsumentrådgivning. Inköpskanalerna och utbudet ökar och därmed även riskerna för konsumenten. Allt fler av oss känner att vi måste vara kunniga och insatta konsumenter för att klara av att fatta rätt beslut. Behovet av en neutral aktör mellan köpare och säljare ökar snarare än minskar.

De organisationer som arbetar med konsumentfrågor på riksplanet får ta emot fler anmälningar, upplever en ökad efterfrågan och ett ökat behov av deras tjänster och utlåtanden. På Konsumentverket fick man år 2000 in 6400 ärenden vilket är en ökning med 34 procent. Konsumenternas Bankbyrå slår ofta i sitt kapacitetstak och ökat antal ärenden med cirka 30 procent. På allmänna reklamationsnämnde ökade antalet ärenden från 7 182 år 1999 till 8 285 år 2000.

Samtidigt vet vi att en väl fungerande kommunal konsumentvägledning innebär att nästa instans inte behöver kopplas in i samma utsträckning. Det bästa exemplet på det är Konsument Göteborg som har en väl fungerande verksamhet och där endast åtta procent av ärendena går vidare till Allmänna reklamationsnämnden. Deras kompetens gör att medborgarna inte har behov av att föra ärendena vidare.

Den kommunala konsumentvägledningen är lönsam. I SOU 2000:29, Starka konsumenter i en gränslösvärld, hänvisas det till flera undersökningar där man försökt beräkna vinsten med konsumentvägledning. För råd vid reklamationer beräknades att konsumenten "tjänade" cirka 500 kronor per ärenden och den kommunala kostnaden uppgick till hälften. När konsumenten kontaktade vägledningen inför ett köp sparade konsumenten cirka 400 kronor per rådgivningsärende. Vid köp av bil sparade konsumenten cirka 2 500 kronor.

Då är inte andra vinster medräknade som minskat behov av socialtjänst, sjuk- och psykvård och besparingar på att ärenden inte går vidare till Kronofogden osv. Det finns inga beräkningar på vad den förebyggande verksamheten riktade till skolor och allmänhet skulle kunna innebära. Vi kan ändå anta att starkare och mer kritiska konsumenter ger en bättre fungerande marknad, bättre produkter, nöjdare kunder, en ökad livskvalité osv.

Konsumentvägledningen balanserar också det tryck som näringslivet sätter på konsumenterna i form av reklam. Totalt spenderas i Sverige över 40 miljarder kronor årligen på reklam. Mycket av reklamen är vilseledande, förgrovande och generaliserande. Konsumenter behöver en motkraft, en stark röst, vars inneboende drivkraft inte är vinst.

Det vi vill se är en utveckling av konsumentvägledningen, en mer omfattande förebyggande verksamhet och ett ökat samarbete med det lokala näringslivet. Samtidigt måste konsumentvägledningen vara väl känd och lättillgänglig för att den skall fylla sin funktion. Då anser vi att alternativa former är att föredra när det gäller rådgivning till enskilda konsumenter. Information av allmän konsumenträttslig karaktär med mera, behöver inte hanteras i kommunerna utan kan, billigare, bättre och mer tillgängligt, ske på nationell nivå. Till exempel genom nationellt call-center med 020-nummer med generösa öppettider helger och kvällstid och med rådgivning på olika språk. Idag finns inget av detta. Konsumentverkets nuvarande hemsida är ett bra komplement. Självklart skall verksamheten nationellt vara väl integrerad med den kommunala konsumentvägledningen så att den kan komma in när det rör frågor som skuld- och budgetrådgivning, lokala frågor som tvistlösning med mera.

Vi anser att ett sätt att finansiera konsumentvägledningen är att använda en del av reklamskatten. Totalt hade staten en intäkt på 1,1 miljarder kronor från reklamen 1999. Att använda pengar därifrån till konsumentvägledning är praktiskt, rimligt och pedagogiskt.