Nanotekniken rymmer nya revolutionerande möjligheter. Men också risker. Om vi ska slippa samma låsningar som i debatten om gentekniken krävs god framförhållning. Tänker näringsdepartementet ta ansvar för att föra ut frågorna till konsumenterna så att vi i tid får en bred och sansad diskussion, frågar Louise Ungerth. Kommer vi kanske att behöva en särskild lagstiftning?

Det satsas hundratals miljarder kronor på forskning om nanoteknik, både privat och offentligt, världen över. Att grundämnen och material helt kan ändra egenskaper i pytteformat tror många kan påverka vårt samhälle mer dramatiskt än it. I Sverige är debatten om nanotekniken, dess möjligheter och eventuella risker, dock i stort sett obefintlig. Vanliga konsumenter hör eller läser knappast något om nanoteknik. Men om forskarna bara lyckas infria hälften av de förhoppningar som finns på teknologin, är en total revolution på gång för alla konsumenter.

Vad sägs om nanoförpackningar som byter färg när maten blir dålig, som komplement till bästföre-datum, om målsökande mediciner av nanopartiklar som förstör cancertumörer utan biverkningar, eller billiga solfångare på fönsterrutorna som minskar elräkningen. Att göra helt nya material med helt nya egenskaper skapar förstås fantastiska möjligheter. Och många tror att vi med nanoteknikens hjälp kan hitta lösningar på många av de stora miljö- och energiproblem vi står inför.

Men självklart finns risker med denna teknik liksom med andra – kanske finns det rentav extra stora risker med detta tekniksprång. Vi vet inte ännu hur olika typer av nano-partiklar uppför sig i naturen eller i människokroppen. Möjligen är tekniken så revolutionerande att forskarna har svårt att ens ställa rätt frågor för att experimentellt testa egenskaperna.

Att det brister i kunskap om nanopartiklarnas säkerhet verkar det finnas vetenskaplig samsyn om. Det nya är att forskarna inte bara behöver ta hänsyn till enskilda atomers eller molekylers eventuella toxicitet (giftighet); många fenomen uppträder på annat sätt på nanonivå än på molekylär nivå. Nanopartiklar, en miljondels millimeter stora, kan andas in, komma in i matsmältningssystemet och troligen också genom blodhjärnbarriären. (Samtidigt finns många tillämpningar där nanotoxicitet överhuvudtaget inte är aktuell.)

När man bygger material på nanonivå händer det alltså saker som forskarna inte är vana vid. Av de mångmiljardbelopp som går till forskning och utveckling av nanoteknik går dock bara några få procent till riskforskning, konstaterades nyligen vid ett seminarium på Ingenjörsvetenskapsakademien. Nanotoxikologi är ett prioriterat område i Danmark, där man anser att nanoprodukter och teknologi behöver regleras på ett särskilt sätt i lagstiftningen, eftersom de kan ge upphov till helt andra risker än traditionella kemikalier.

Behöver vi kanske en särskild nanolagstiftning? Kanske behövs en särskild nämnd, som liksom gentekniknämnden följer forskning och tillämpning, initierar debatt och förmedlar kunskap. Om vi inte ska få en lika högröstad och lika ovederhäftig diskussion om nanoteknik som vi stundtals har haft de senaste tio åren kring gentekniken, är det dags att börja ett offentligt samtal nu. Ty för en lekman på området förefaller nanotekniken ha mer oöverskådliga konsekvenser än gentekniken, för människor, miljö och samhälle – samtidigt som den lovar så mycket i fråga om nya möjligheter. För en förutsättningslös och sansad diskussion behövs en vilja och en strategi. Tänker näringsministern se till att vi får det?

Louise Ungerth
Chef konsumentfrågor, Konsumentföreningen Stockholm